Vapenutveckling.

Som tur är för mänskligheten har hären vanligen varit tillflyktsorten för tredje klassens hjärnor. En soldat av avgjort intellektuell kapacitet, en Caesar eller Napoleon, framstår som ett överraskande undantag. Om soldaten hade gått till angrepp lika intensivt med sin hjärna som med sin kropp och om hans intellektuella disciplin hade varit lika outtröttlig som hans exercis skulle civilisationen lätt ha kunnat utplånas för länge sedan. Härav kommer paradoxen beträffande tekniken: kriget stimulerar uppfinnandet, men hären gör motstånd. Att Whitworths förbättrade kanoner och gevär förkastades mitt under den viktorianska eran är bara ett typiskt exempel på en vanlig företeelse; Alfred Krupp klagade över liknande motstånd mot tekniska framsteg från härens och flottans sida. Att det dröjde länge innan tyska armén också började använda stridsvagnar under första världskriget visar hur förstockade även stora krigare är.

När allt kommer omkring har alltså soldaten om och om igen blivit det första offret för sin egen förenkling och sina egna genvägar; genom att nå maskinliknande precision och regelbundenhet har han förlorat förmågan av intelligent gensvar och anpassning. Inte att undra på att engelskans uttryck to soldier betyder att hindra effektivitet i arbetet.

/Gustaf Arnér – känd från Internet

Hands-free och dess användare.

Jag hatar människor som använder hands-free. Det är egentligen allt som det här inlägget syftar till, men jag kan för den goda sakens skull utveckla det hela något.

Dessa människor talar omotiverat högt (vilket förvisso kan sägas om alla mobiltelefonanvändare, hands-free eller ej) och verkar tycka att deras nasala, åsiktsförmedlande röster och grisliknande skratt på intet sätt stör omgivningen. En uppfattning som i grunden givetvis är gravt felaktig. Bortsett från detta kommer jag aldrig vänja mig vid tanken att den träningsoverallsklädda white trash-tanten jag möter på gatan förefaller spritt språngande galen, då hon till synes talar högt för sig själv och stirrar stint framför sig medan hon slösint strosar nedför gatan. Detta är, måhända dessvärre, ingenting som enkom går att förknippa med socialbidragstaganade, överviktiga kvinnor med dålig hy. Nej, det kan lika gärna vara en portföljyuppie med mindervärdighetskomplex orsakat av det faktum att han bara är 169 centimeter lång.

Jag är rädd att det aldrig går att komma till rätta med volymen på deras samtal eller det generella uppförandet då dessa genomförs. Vad som emellertid går att komma till rätta med är omgivningens ofta svårbetvingade infall att övermanna dessa individer och se till att de rätteligen blir inspärrade på hispan. Därför har jag ett förslag att hands-free-utrustning borde komma komplett med någon form av standardiserad huvudbonad, för att människor i dessa gaphalsars närhet i varje fall ska kunna få någon sinnesfrid och i god tid kunna gå över på andra sidan gatan eller på annat sätt hålla sig borta. Föregående blogginlägg har ett ypperligt exempel på lämplig huvudbonad. Vad sägs?

/Gustaf Arnér – känd från Internet

Välkommen till bloggosfären!

…och framtiden, den är här nu.

Jaha, då så. Blogg kommer av engelskans ”weblog” (wɛblɒg), men webblogg är ju på tok för avancerat för att låna in i det svenska språket, och därmed kvarstår alltså bara ”logg”… eller förlåt, ”blogg”. Eftersom allting är digitaliserat och måste finnas på Internet för att existera är det underförstått att det är på webben som (b)loggen finns. På alla väsentliga sätt är en blogg en dagbok utan hänglås, och istället för att gömma den under en hög kramdjur lägger man ut allting offentligt i hopp om att någon ska bry sig. Skillnaden mellan en dagbok och en blogg är med andra ord att det föregående vill alla läsa, medan inte en käft bryr sig om det senare – allt handlar om tillgänglighet.

Konsten och företeelsen att skriva dagbok, vilket som sagt är en slags offline-blogg, går tillbaka ända till de gamla grekerna. På den tiden var det dock helt andra fenomen som förekom i det dagliga nedplitandet av tankar och händelser – exempelvis män som hade intima stunder med unga pojkar eller som förförde småflickor. I dag är detta, med vår tids seder och bruk, något som inte förekommer i någon större utsträckning. Det påståendet är emellertid enbart sant såvida det inte är LunarStorm som dagboken/bloggen publiceras på – i sådana fall är allting precis detsamma som förr i världen.

På det hela taget är skrivandet av digitala dagböcker ett stort slöseri, eftersom forskare inom demografi, med mera, inte har någon som helst nytta av det här. Allt digitalt är långt mer flyktigt än något som är skrivet på papper av god kvalitet samt med en kulspetspenna av aktad sort. Å andra sidan kan man fråga sig vad i hela världen ”CrzyGrl94”s tankar om huruvida hon ska bli tillsammans med ”Erka lr Mackan” (eller helt enkelt bara nöja sig med att skära sig lite i handlederna) har för forskningsvärde. Det mesta som skrivs är antingen skitprat fullt med felstavningar och kortlivade förkortningar så som exempelvis ”kk l8r vi 4c”, kärleksbesvär hos anorektiska 14-åringar med en frånskild, smått alkoholiserad mamma, och alltsammans är så pass dåligt skrivet att dokumenten i sig kan skapa inriktningar inom framtida forskning som menar att detta ensamt är bevis på att en hel generation tog kollektivt självmord.

Vidare skulle det kunna röra sig om långrandiga utvikningar om allt och ingenting, som på ett kåserande sätt försöker fylla ut den närmast oändliga platsen i ett digitalt kvasiuniversum.

På det hela taget håller moralen på att gå åt helvete, och det är hög tid för någon att uppfinna någon form av färgglad tröja med tillhörande accessoarer, som man kan ikläda strandade valar i, när de ligger där och dör på grund av tyngden av sina egna kroppar – i sådana fall skulle eländet i varje fall se mer festivt ut.

/Gustaf Arnér – känd från Internet