Jag hatar människor som använder hands-free. Det är egentligen allt som det här inlägget syftar till, men jag kan för den goda sakens skull utveckla det hela något.
Dessa människor talar omotiverat högt (vilket förvisso kan sägas om alla mobiltelefonanvändare, hands-free eller ej) och verkar tycka att deras nasala, åsiktsförmedlande röster och grisliknande skratt på intet sätt stör omgivningen. En uppfattning som i grunden givetvis är gravt felaktig. Bortsett från detta kommer jag aldrig vänja mig vid tanken att den träningsoverallsklädda white trash-tanten jag möter på gatan förefaller spritt språngande galen, då hon till synes talar högt för sig själv och stirrar stint framför sig medan hon slösint strosar nedför gatan. Detta är, måhända dessvärre, ingenting som enkom går att förknippa med socialbidragstaganade, överviktiga kvinnor med dålig hy. Nej, det kan lika gärna vara en portföljyuppie med mindervärdighetskomplex orsakat av det faktum att han bara är 169 centimeter lång.
Jag är rädd att det aldrig går att komma till rätta med volymen på deras samtal eller det generella uppförandet då dessa genomförs. Vad som emellertid går att komma till rätta med är omgivningens ofta svårbetvingade infall att övermanna dessa individer och se till att de rätteligen blir inspärrade på hispan. Därför har jag ett förslag att hands-free-utrustning borde komma komplett med någon form av standardiserad huvudbonad, för att människor i dessa gaphalsars närhet i varje fall ska kunna få någon sinnesfrid och i god tid kunna gå över på andra sidan gatan eller på annat sätt hålla sig borta. Föregående blogginlägg har ett ypperligt exempel på lämplig huvudbonad. Vad sägs?
/Gustaf Arnér – känd från Internet
gustafarner.wordpress.com 