Som tur är för mänskligheten har hären vanligen varit tillflyktsorten för tredje klassens hjärnor. En soldat av avgjort intellektuell kapacitet, en Caesar eller Napoleon, framstår som ett överraskande undantag. Om soldaten hade gått till angrepp lika intensivt med sin hjärna som med sin kropp och om hans intellektuella disciplin hade varit lika outtröttlig som hans exercis skulle civilisationen lätt ha kunnat utplånas för länge sedan. Härav kommer paradoxen beträffande tekniken: kriget stimulerar uppfinnandet, men hären gör motstånd. Att Whitworths förbättrade kanoner och gevär förkastades mitt under den viktorianska eran är bara ett typiskt exempel på en vanlig företeelse; Alfred Krupp klagade över liknande motstånd mot tekniska framsteg från härens och flottans sida. Att det dröjde länge innan tyska armén också började använda stridsvagnar under första världskriget visar hur förstockade även stora krigare är.
När allt kommer omkring har alltså soldaten om och om igen blivit det första offret för sin egen förenkling och sina egna genvägar; genom att nå maskinliknande precision och regelbundenhet har han förlorat förmågan av intelligent gensvar och anpassning. Inte att undra på att engelskans uttryck to soldier betyder att hindra effektivitet i arbetet.
/Gustaf Arnér – känd från Internet
gustafarner.wordpress.com 