Jag ser på medan fem ärtor sakta rullar över golvet. Det golv på vilket pajen en gång låg. Framåt, rullar de. (Inte för mig, inte för mig!) Den kalla luften blåser bort grönsaken jag hatar. Såsen är kall nu. Varför är jag så klumpig? Tiden! Den är inte vänlig. Min bånge har återvänt.
Till skillnad från pajen, som jag faktiskt ville ha!
/Gustaf Arnér – känd från Internet
maj 25, 2008 kl 2:04 f m
Åh, denna den bästa av poesi! Det är alltid konstnärligt att slänga in en kuk sådär!